kedavra

Alla är så upptagna med sina liv att vi inte ens uppmärksammat att våren kommit med blad på träd och buskar och att kvällarna är fulla med ljus till klockan 10. Det är mycket som känns bättre, psykiskt IJUMED våren. Men mycket kommer man likaså ikapp med.

Vill inte känna ansvaret skolan försöker ge mig, så jag skiter i att plugga. Gråter mig till sömns och spammar instagram istället.
Jag pluggar aldrig, har aldrig pluggat. ETT F I MATTE lyckas jag kamma hem.
Omotiverad och trött.

Du svarar aldrig. Du skrev då men nu svarar du inte. Ser ingenting hos dig längre, för jag har insett nu att det var ingenting. Precis som alla andra bara får en att tro på illusioner så gjorde du också det. Ni är likadana.
En hopplös klump i magen som aldrig tycks försvinna.
Är rastlös och behöver mina adhd tabletter nu.

April är en månad så olik de andra
det bara är någonting i luften och jag vet inte hur jag bör klä mig på mornarna.
Vädret varierar
Känslor varierar

Klarade ju gårdagen bättre än förväntat, bröt ju inte ihop. Got my shit together.
Insåg att när jag satt där på samma plats, samma klockslag som förra året så
var allt förändrat för att förbli så, för vem är du att bry dig sådär i efterhand.
Men vad vet jag, vill och vågar inte tro på en framtid som har med något att göra.
Vill mest bara köpa en skateboard, creepers och ben & jerrys att livnära mig på
medans jag väntar in våren då man kan sitta ute på riktigt, vitabergsparken, långholmen
och allt annat som medkommer.

Vill känna mig fri men jag vet inte vart vi står

Vaknar upp mitt i natten och kan inte somna om
undrar om det beror på att allt är så fullständigt kaotiskt just nu
jag glömmer bort, jag tänker inte, jag glömmer bort, jag tänker inte
en ständig förvirran över saker och ting och ingenting får logik
inte ens du eller hon eller oss eller vi
vi bara håller tummarna knutna hårt
lika hårt som klumpen i vår mage sitter kvar, hårt.

En solig morgon glädjer oss för stunden men vi är lika inlåsta för det
för vi har ju drömmar och hopp och förväntan men vi är fast.

och du som jag älskar men som bara slänger ur dig saker
utan varken vetenskap eller kunskap

jag irriteras, jag glädjs och jag tåras.

Jag ser rör och känner.

För ett år sedan om två timmar så var jag fortfarande omedveten om vad jag skulle gå igenom.
ingen aning om hur mycket konsekvenser en försenad skulle ge, för visst var det så. För-sent.
Ingen aning om vad du var och hade kommit att betyda på så kort tid.
Ingen aning.

17 april

Tillit och att ge ord till någon som man lovat hålla inne tycks inte fungera för folk. Alltid skall saker pysa likt en ballong med ett hål som ingen kan se. Allt blir så odiskret i dess störta försök till att vara diskreta. Jag lyssnar på musiken som ger mig viljan, kent med andra ord. Den där upptäckelsen, känns som om jag är 14 ibland.
Jag vet att jag läcker för mycket jag med, så jag borde inte skylla på någon. Det värsta är att du alltid har rätt. Jag känner en skam över mig själv. Försöker att inte tänka på det. Förlåt.

Alla går omkring i ledsna fotsteg. Vi trodde ju på en vår & sommar. Speciellt när solen värmde sådär skönt den där fredagen. Då träffade jag ju dig också. Visste inte vad jag gjorde. Men vi kramades iallafall och det var fint för du hänger dig kvar, om inte på ett sätt, på ett annat.
Lyssnar allt mer sällan på håkan, men det gör ingenting. Han kommer ju ändå alltid vara den enda.

Vill förändra allting, men jag vet att jag är fast i det jag är fast i. Min vardag.
Ett byte senare, blir jag lyckligare då?
Jag skall iallafall söka. Det skadar aldrig.

lyssnar mest på gammal 60-70-80 tals musik. Och det är ca det ända som känns äkta nuförtiden.

Förlåt för att jag inte hör av mig längre. Jag är bara trött, och vill inte blotta mig och jag vet att jag måste göra det för er, speciellt för dig min älskade vän, för vi är som något slags ying & yang ändå. Hur vi än beter oss idag och imorgon så består det. Glöm aldrig det. Jag skall bli bättre på den jag var, på att höra av mig.

Har lite svårt att förstå mig på tiden. Hur vardagen blir vad man gör den till. Hur saknad kan ta över. Hur jag agerar. Jag har lite svårt att förstå mig på människor. Människor som lovat, människor vi lovat, människor som fortfarande lovar.

För alla vet att med tiden så förändras man, vi växer till andra människor varje dag. Varje dags händelser påverkar oss och vi förblir nya med tiden även om vår personlighet alltid förblir.

Det är svårt att kolla tillbaka. Jag har aldrig varit någon slags motiverat människa i alla lägen och jag har svårt med att låta bli att sätta nöjen före.

Jag har förändrats, på både gott och ont. Kanske för att mitt umgänges krets agerar på ett sätt och jag anser att det är ”normalt”. Är det normalt?

Inte normalt. Det är bara ett beteénde kan det slå mig.. Kalla det normalt eller ej. Det faller inte mig in i alla fall. Det vet jag säkert. Inte allt det de sysselsätter sig med, men de där sakerna jag vrider mig invändigt utav, de sakerna. Det är inte jag.  Jag vet om det. Jag vet om vart jag drar mina linjer för att bilda gränser för mig själv. Men när allt blir klassat som normalt kan man komma på sig själv.

Vad fan håller jag på med?

Jag kommer ihåg när vi gick nerför backen du och jag. Jag var förälskad i dig, redan då.

Jag svarade ”nej” det gör jag inte. Jag håller inte på med sådant.

Det var för mer än ett år sedan nu, och bara det får mig att dra mig tillbaka.

Jag har förändrats omedvetet. Fast ändå medvetet.

Det kanske är så det skall vara, bör vara, må vara. Men jag vet att mina handlingar ej är desamma och jag vet att allt detta bildar en slags ångest som alla twittrar om. Jag vet vad som orsakar detta. Jag vet att jag behöver ta tag i mitt liv. Jag vet att du förändrade mig och fick mig att tänka annorlunda. Jag tänker på dig varje gång jag kommer ikapp med mig själv och vad jag gör. Jag tänker på dig som inte alls pysslar med sådant. Du som studerar flitigt för att uppnå det du själv stävar efter. Betyg. Skola.

Jag vill vara mer som du. Inriktad på ett visst mål. Inriktad på att det här är jag och vad jag står för. Vara medveten om att det är viktigt, allt sådant tråkigt. För det är tråkigt.

Jag kommer ihåg mig själv som den personen men vi alla förändras och jag blir arg när folk ej ser mig som densamma då. För jag tänker ju på er och dig och ni hela tiden. Men jag har ju mig själv att skylla lite där också.

Man förändras med sitt umgänge. Man förändras hela tiden och jag vet att det är inget vi rår för. Men jag är ändå densamma. Och jag vill förändra mig själv, så jag skall förändra mig själv.

Jag måste tänka mer på skolan. Mindre på dig. Mindre på er. Jag måste sätta det tråkiga före det roliga. Jag måste bli den där ni kallar tråkig. Men jag kommer att smitta av mig på er. För vi klagar ju på oss själva hela tiden och jag vill inte vara den som klagar. Jag vill bevisa.

För med ångesten jag hade idag, så fann jag mig själv. Mitt riktiga jag. Jag är inte den sandra. Jag är den Sandra.

 

Skall bara visa det mera nu.

Tiden förvirrar mig. Det är Mars och det är den 21 mars. Jag har inte ens hunnit avsluta mitt februari - psykiskt.
Nu är det ju vår.eller något. Jag måste börja agera, göra allt det jag lovat att jag ska ta tag i så fort vårsolen når asfalten. Skyller på trötta ögon som möts av en vit snö och en mörk himmel, jag gjorde det. Har ingen ork till att träffa folk. Jag har ingen ork till att planera. Jag har ingen tid till att förändras så mycket som jag gör, hela tiden, ständigt. Jag har inte tid. INTE TILL NYA JAG OCH TANKAR OCH PERSPEKTIV.

Egentligen så har jag all tid i världen. Folk har så brottom med att växa upp. Vad gör vi egentligen?
Mina handlingar pekar ditåt, åt ett håll jag aldrig trott jag skulle vara på, hamna. De var där borta i landet långt borta. Jag spelar in musik, i en studio. Jag skall in i branschen. Och jag är mer än glad. Jag är ivrig, nervös och dödsrädd. Men glad.

Jag är glad över det också. Grät igår, glädjetårar för det var fint och jag trodde aldrig det skulle ske.
förväntar mig ingenting. Jag blev bara glad. Det måste jag åtminstonde få vara.

Lyssnar på band of horses - the funeral. Den låten är fin. Den når in i mig jättemycket.
Godnatt

kära ni jag lovar er flera inlägg i framtida vårhimlar

Läser och tar in och gråter för det är det enda jag kan göra.
Hur kunde jag bli så lurad. Hur kunde jag inte förstå?
varför sade du inget? att ni älskade varandra.
Han kommer aldrig tillbaka till någon utav oss och jag var inte ens nära den relation som ni hade.
Det gör ont.
Det gör ont att veta att jag blev förälskad i illusionen av någonting som du var proffs på.
Fick du mig att känna mig yr ja det fick du. Du fick mig att känna. Jag tror det var för att allt var så otillåtet och för att du sa så fina saker till mig.
Jag har träffat andra efter dig. Jag har lärt känna folk innan vidare relation utvecklats men jag har alltid tröttnat. Ingenting når de känslor jag försöker jämföra. Det hände aldrig med dig att vi gav tid till kännedom. Vi bara stod där och kysstes på götgatsbacken hösten 2010. Det var längesedan sist jag såg dig. Jag ville bara vara din vän men det räckte inte för du ville bara ha henne. Hela tiden.

Det var ingen big deal och du visste inte vad du gjorde, det var så längesedan. Juste så var det.
Citerar dig.

förälskad i illusionen

Och jag undrar hur tiden kan röra sig så fort. Hur förflyttar vi oss som vi gör. Hur blir vi lämnade och hur blir vi funna.
Ligger på sängen och tänker på dig, intalar mig själv att detta blir sista gången. Jag tänkte på dig då också, på din födelsedag. Ska jag gratta dig eller skall jag låta bli. Jag lät bli. Mycket över hur jag agerar dessa dagar förvånar mig en aning. Antingen så tänker jag eller så tänker jag ingenting alls. Kaffet smakar gott när vår solen lyser på mig och att göra det där olagliga känns ännu mera rätt. För vem är du att bry dig om mig. Om oss. Och vad är världen med dess regler som skall tala om för mig. Om oss.

Ingenting känns rätt. Ingenting känns fel. Jag bara glider som du sa. Och jag vet att det inte var en stor grej.
Jag kan bara se mig med dig och det är därför jag vägrar släppa helt.

Skall styra upp en ordentlig blogg på Devote.se istället för här på blogg.se portalen.
Jag mår bra, vintern tröttar mig en aning, men vi alla ser ganska trötta ut.
och juste jag har klippt håret kort. till axlarna

Sitter i klassrummet och fnitter fyller mina öron och mina trumhinnor försöker stöta bort detta ljud men det kokar över och blir för mycket så jag låter fnittret dominera. Jag orkar inte arbeta, för det har jag gjort nu. Tumblr, twitter istället. För på facebook är de flesta efterblivna eller så irriteras jag bara.
När jag sitter här så trivs jag med min skola, med min klass. Men när jag går i korridorerna, bemöts av viss personal så känns allting fel och jag känner en ångest inom mig. Saknad till min gamla klass, estetiskt perspektiv. Saknar att sjunga med musiker. Jag har ett behov av estetiska människor omkring mig då de faktiskt är annorlunda. Har en annorlunda attityd, för det är så. Nu drar jag inte alla över en kam. Verkligen inte, folk här är ju också teaterapor eller vad annat mesigt jag skall kalla det. Har mycket skolarbeten och det är det enda som av tanken får mig att vilja rymma och bli fri. Skriva av mig ifrån skolan och ligga och sova tills jag är redo att börja studera och ha ansvar. För jag känner mig svag och jag gör allt i sista tid för jag orkar inte plugga även om jag är motiverad till en hel del, så är skolarbetet ett måste enligt en skolreform och allt skall göras någongång och jag sätts under press, det skapas krav och allt det + psykiska ohälsor just nu är ingen vacker kombination av känslor.

Jag vill ha ett lov, en torr varm asfalt, känna att jag behöver sätta på mig solglasögon och jag vill kunna ha mina docs till jeans-shorts ifrån american appareal. Jag vill ha pengar till festivaler och jag vill hitta mina hörlurar.

Jag märker att det allra flesta inlägg här på min blogg, denna meningslösa rent värdelösa blogg men som för mig betyder så mycket mer än en hemsida fylld med känslomässiga i want to die texter handlar om en viss person. MEST. Och jag vet att de flesta tröttnat. De flesta vill inte höra mig nämna namnet någonsin igen, för det är ju det jag har pratat om så länge, i mer än ett år så har en person fått all min tid, ängslan, uppmärksamhet och smärta. EN enda jag lagt detta på. Och jag vet att ni inte vill höra mer men det vill inte jag heller.

Tror ni att jag vill, tycker att det är kul att denna person helt och hållet har limmat sig fast på mig (i mitt inre) och vägrar hur mycket jag än ber och vill och tycker och känner att allt jag egentligen vill är att radera denne ur mitt liv, ur mina tankar, ur mina minnen, ur mina handlingar, ur mina samtalsämnen ur allt som har med mig och göra.

Jag vet att tiden är förbi och hur jag minns att du sade:  vi är inte såna som i slutet får varran. När den andra slutat kämpa det är då man kämpar som mest? ellerhur, för visst var det tvärtom en gång i tiden. Visst var det jag som gjorde sår i dig en gång i tiden? och du kämpade för något du trodde skulle bli "vi" Hur man vill ha det man inte kan få.

Jag insåg, förstod och tog till mig. Du hade en annan och det var ett faktum hur mycket det än sårade mig. Hur jag vet att du har ljugit för mig, och andra vilket är helt ofattbart och meningslöst och det äcklar mig.

Du är ändå den som får mig att ligga vaken om nätterna. Vad gör han nu, tänker han någonsin på mig. Kommer han ihåg mig. Vet han hur jag kände, vet han hur jag känner. Läser han min blogg, kan han förstå utan att bli förolämpad.
Sedan tänker jag på henne, hon som gick igenom en ganska lik situation som min om samma person men som också blev ganska överkörd i slutändan. Tänker vi lika. Är hon lik mig. Ligger hon också vaken?

Jag vill inte längre för du har slutat höra av dig. Jag vill fortfarande för du har slutat höra av dig. Och jag gråter till kärlek är ett brev skickat tusen gånger, jag gråter till protesfabrikens stängsel. Jag gråter för att jag aldrig tycks komma över dig. JAG GRÅTER FÖR ATT VI EN GÅNG KALLADE VARANDRA VÄNNER MEN DET VAR BARA ORD SOM ALLT ANNAT OCH HUR KUNDE JAG LÅTA MIG SJÄLV TRO ATT JAG VAR DEN ENDA. JAG FLÖG PÅ MOLN OCH DU VAR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANN MEN ALLA HJÄRTAN SKALL KROSSAS ÄNDÅ SÅ DET VAR KANSKE PÅ TIDEN

Hela jag undrar: HAR JAG FALLIT DIT? i den där onda cirkeln så många tycks befinna sig i. Cirkeln av att aldrig känna sig riktigt tillfredsställd. Är arg på mina föräldrar hela tiden, det finns inte ens en dag som passerat på sistonde då jag ens varit glad på dessa. Det är inte för att jag vill vara rebellisk, trotsa eller någonting annat. Men det bara är så och det gör mig i lite vidare eftertanke ganska ledsen. Hur blev jag den som inte ser då mycket ljust i saker och ting. Hur blev jag så hatisk och hur i helvette blev jag en av de som lever med panik-ångest. Detta är som det aldrig varit ALLTID. Jag skrattar, umgås, dricker vin, njuter precis som de "lyckliga" men min psykiska hälsa är ej i dess bästa skick och jag dras ner utav alla, för jag ser alla som ett hot. Nästan. Gamla som nya vänner har jag i min safe sone dvs jag ej berörs på negativt sätt av dem eller tvärtom. Jag är glad och blir glad av tanken att en lägenhet, ack så fin på södermalm (KOCKSGATAN) snart kommer bli ff i ca 1 år där min kompis nicole och jag och emelie och en hel del andra kan bara vara utan regler eller måsten. Så många månader. Det är mycket som får mig på bra tankar.

MEN jag kommer inte underfund med folk, jag förstår mig ej på vissa och mest så vill jag vara sysselsatt för att slippa så mycket jag bara aldrig trodde skulle bli SÅHÄR jobbiga.

fallit offer för jag vill ej plugga aldrig mer plugga i hela mitt liv och skolan vill jag elda upp och se flimrorna av aska fladdra omkring i mitt psyke för ren njutning och jag vill isolera mig själv med människor jag mår bra utav.
Är trött på att man bemöts av status-obsessed människor vilken krets man än tränger sig in i, blir en del av. för är man inte så, då passar man inte in. Vad är det? Ok. nu lät det lite väl "vilken krets man än osv" haha, nejnej. Inte är jag den som försöker anpassa mig efter andra, vill vara en av "dem", försöker umgås med dem för att det ser ju bra ut. Verkligen inte och jag tror alla missuppfattar allting. Hela den här indie-hates-hipsters thingy going on. Vem bryr sig egentligen och i slutet vill alla bara dö fast de vågar de inte så alla vill leva och vi försöker le och må bra men nej för skolan tar stryk på oss alla.

är bara trött på allting som har med det där o göra just nu. vill bara ha alla american appareals kläder bums och jag vill köpa ett par creepers ca NU och jag vill roffa åt mig alla rebecca & fionas outfits för jag dör. Fiona är typ så snygg OCH jag vill bara ha en spinkig men lite musklig fin snygg söt snäll rolig tatuerad pojke(vän) pojkvän som kan förstå detta inlägg.

godnatt

Det finns väl en hel del att säga egentligen men ingenting som låter likt mitt inre känner, ingenting som ser bra ut här på bloggen. Har skrivit minst 10 inlägg om familj, vänner, känslor om personer som gått, som kommit, som är.

Nyårsafton är förbi, den här dagen/ tiden för en vecka sedan kände jag mig överkörd. Åt skagenröra & avokado på grekiskt lantbröd för att inbilla mig att allt var bättre. Ångrar ingenting. Såg svinalängorna och jag orkar inte googla och kolla om jag stavade namnet på filmen rätt eller fel.

Jag följer mina instinkter och mitt spontana betéende fortsätter att följa mig. Jag skulle säga att jag är samma person, för vem förändras under en ynka vecka? Någon kanske, men inte jag.

Om jag däremot kollar tillbaka på året som var, 2011 så bildas det en klump i magen, halsen och i bröstet. Mitt hjärta om det ens kan känna, gör ont, och ett tryck lägger sig över min överkropp. Jag tror att det här året har förändrat mig mer än vad jag tror, vad du tror och vad ni vet. Jag har blivit annorlunda, utvecklats i den takt att jag bara låtit mig själv hänga med på, som om jag svävat i luften samtidigt, som om jag sprungit brevid i en takt mina ben egentligen inte orkade. Jag har bara varit. Och jag ångrar ingenting. Fast så kan jag inte säga, för det är mycket, små saker som stora som jag ångrar. Men 2011 är ett år jag inte ångrar, för fan vad jag skrattat och träffat fina nya människor, de band till gamla vänner har bara växt starkare och jag har lärt mig skilja.

Trycket över bröstet försvinner ibland, och jag tänker sällan på honom. Ändå så är jag kvar likt en fläck som försvinner såfort man försöker gnugga bort den men det sitter en liten fläck kvar, som markerar att en gång har där suttit en större fläck. Fläcken skulle jag säga var mina känslor, som en gång låg i mig och var trasiga, stora och tog plats. Jag har aldrig gråtit så mycket över en person i hela mitt liv, brytt mig om vad den tycker, tänker. Jag var olyckligt kär. Och det gick väl över någongång nu, då jag insåg att du faktiskt försöker göra allt för att undvika mig, allt för att ej träffa mig och vi alla undrar varför. Alla vi som fått nekan. Alla vi. För jag vet mer än vad du tror. Och jag bad inte om en ny start, jag bad om din vänskap men det kanske är löjligt, men i slutet så vet jag inte varför jag försökt så mycket för att få dig tillbaka, jag känner mig ju lurad ändå. Men du kommer alltid vara du i mina ögon, och jag kommer alltid att tycka om dig. Mycket

Jag har gråtit till världens bästa musiker. Håkan hellström, stående på scenen att sjunga och skrika och svettas. Och gjorde alla vi i publiken detsamma; ja det gjorde vi. För det är någonting magiskt med denne person och jag kommer aldrig kunna tacka honom nog. Hans musik är den musik som berört mitt inre. Något själ-likt om jag ens tror på själar. Jag älskar honom.

Jag har vandrat, utvecklats, fallit och rest mig upp för många gånger för att vara blind, så jag ser och känner mer än vanligt. Och jag tackar gud att jag ej kommit att blivit en sådan där hunter-stövel tjej som läser ekonomi och lockar håret varje morgon. TACK TACK TACK.

Tack min musiksmak för att du gått åt det håll som kan förändra situationer och inte åt det andra kalla hållet.

Tack min styrka som lärt sig hur den skall användas och inte bara låter alla ta ta och jag står där svag.

Tack mina vänner som fortfarfande kan vara jobbiga, rent djävulska men ni är fortfarande ni och ni är bra, jävlar vad bra ni är.

tumblr är mitt liv, blir bjuden på bio dör pga ryan gosling är snygg, skrattar åt människor på södermalm klockan 3 på natten, sover i en säng så skön, tycker om att ingen snö klär marken och jag kan typ andas lite.

det är upp till dig och om du inte hör av dig så gör jag det aldrig mer